Jag har formulerat om detta blogginlägg i huvudet tusen gånger om. Men det finns ändå inget rätt sätt att skriva om det på.

 

Dagarna efter julafton ringde en av mina bästa vänner mig och berättade om sin nyupptäckta graviditet. Några dagar senare, igår, anförtrodde en annan mycket nära vän åt mig sin graviditet. Bägge gångerna var det som att mattan drogs undan mina fötter. Jag var glad för deras skull, glad precis som jag hade velat att andra hade glatt sig för mig. Två glädjebesked.

 

Men jag drabbades också av något som jag inte vet hur jag ska hantera. Avundsjuka. Det är en bottenlös sorg och oförståelse och smärta som slukar mig. Jag vill ju också! Jag har velat så länge. Varför inte jag? Varför alla andra, men inte jag? 

Det blev en svår natt. Jag har tidigare berättat om hur egocentrisk jag är just nu. Det är bara jag, jag, jag. Mina känslor, min kropp. Igår var inget undantag. Jag kunde knappt klä av mig själv utan hans hjälp. Jag gick från apati till hysteri. En klagosång som hördes i hela kvarteret. Min kille fick ta emot hela min ledsamhet, jag vände och vred mig som av smärtor. Jag blir tokig, älskling! Jag klarar det inte. Jag längtar efter barn så starkt att jag blir galen. Och nu får jag stå och se på när två personer i min närhet välsignats med det jag så gärna vill ha. Det tillståndet var nog det värsta jag varit med om (vilket säger en hel del om hur skonad jag är, visst?) och min älskling blev förtvivlad och orolig över mig. Det blev en svår natt.

 

Vad ska jag ta mig till? frågade jag gång på gång. Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte vad jag ska göra!

 

 

Jag måste acceptera att livet inte är rättvist, att ingen kan förtjäna ett barn mer än någon annan och att ingen människas längtan är större eller viktigare än någon annans. Jag måste acceptera att världen snurrar på utanför mig - det kommer födas barn omkring mig hela tiden - det har det alltid gjorts och kommer alltid att göra. Min omgivning kommer inte ta paus för min skull, liksom jag inte tar paus för deras.

 

Jag har ju som bekant redan fått öva mig i tålamod. Vara tålmodig och hålla ut. Nu kommer nästa läxa: acceptera. Det är två uppgifter jag inte har något annat val än anta.

 

Nästa utmaning blir nog tacksamhet; vara tacksam över det jag redan har, tacksam över allt jag får med mig och lär under färden. Men det tar vi sen. Jag måste ju klara det här först.

 

KMP