Jag behöver ingen sminkborttagning idag för alla tårar har sköljt bort allt.

Jag har gråtit idag. Första gången när min arbetskamrat av misstag plockade upp ett visitkort till min fertilitetsmottagning som jag råkade tappa utan att märka. Jag nekade först och sa att det inte var mitt. Sen såg hon på mig att jag ljög, var tyst en stund och sa, "Det är ditt, eller hur?". Då nickade jag och tårarna rann till. Hon förstod och lovade att inget säga. Jag litar på henne men hade helst velat ha det hemligt. Speciellt nu när det inte går så bra... Skit också.

Andra gången jag grät idag var när jag varit hos läkaren och gjort vul. Resultatet var tungt. Tjugo dagar med Puregon och ännu inget resultat trots nivå 75. Ingen blåsa är över 10 mm. Jag har bruna flytningar sen måndags och det är tecken på att slemhinnorna inte är av så bra kvalitet (?) och att vi snart måste avbryta behandlingen! Jag är helt förtvivlad, var dessa tre veckor av hormonstimulering och hopp helt förgäves?

Ett sista försök gör vi genom att höja nivån från 75 till 92 i tre dagar. Detta innebär också en risk för överstimulans och att för många äggblåsor, dvs. fler än godtagbara en eller två, mognar. Jag har aldrig haft högre dosering än 75ie. Jag känner mig redan som ett känsligt nervvrak som närsomhelst kommer spricka och spruta ut känslor okontrollerat i sämsta tänkbara sammanhang bara någon ens nämner barn och graviditet! Hur ska jag orka tre dagar till, och ännu värre, hur ska jag orka ta en till avbruten behandling?

Nu gråter jag en tredje gång när jag tänker på att det här är min femte (!) omgång Puregon som riskerar att sluta i tårar och besvikelse. Jag vill inte ha de förbannade sprutorna mer! Jag vill må bra och inte gråta och vara orolig! Jag vill inte le och bita ihop framför doktorn och släppa ut gråten i trappen utanför. Jag vill inte ringa och stortjuta i telefon med min sambo som sitter fast på jobbet och är maktlös och ledsen.

Varför ska det här med barn vara så jävla svårt???