Men jo...

... jag grät. Jag skrev igår att det inte var nån idé att gråta och bli arg. När gynekologen konstaterade att äggblåsorna fortfarande var för små och vi måste avsluta, så log jag och nickade. Jag var besviken men också lättad över att ta en paus från sprutorna och alla dess bieffekter. Ingen idé att gråta. Nya tag nästa år. Men jag la mig på älsklingens arm och sedan brast det. Jag grät med stora tårar och darrande läppar med ett gnisslande ljud av sorg mellan dem. Älsklingen fick bara ta emot; han fick lyssna och ta emot och smeka mitt hår och säga ömt "Du får vara ledsen, du får vara ledsen. Bara gråt!"
För det var ju liksom på julafton jag skulle plussa, det var ju så jag hade tänkt mig.
Hela 2013 har vi försökt hitta ett sätt som funkar för mig att bli gravid på. Från Pergotime enkeldos till Puregon tre veckor i rad.
Men det blir ingen graviditet år 2013.
Vi fick inte ens sexförbud de här dagarna för det är ingen idé, utsikterna är mörka.
Nu ska jag torka tårarna och göra något praktiskt och vettigt: dammsuga och dammtorka medan jag lyssnar på podcast och kokar ris.
Det är ingen idé att gråta - men jag gör det i alla fall.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Kampen mot PCO

Drömmen om ett barn - äntligen gravid!

RSS 2.0