Det känns motigt nu. Favoritbloggaren Mirka ("elvabarnsmamman" från Familjen Annorlunda) fick precis i detta nu sitt tolfte barn. Sju barn, nr 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, har hon fått under de här åren medan jag längtat efter mitt första. Jag är jätteglad för hennes skull. Men det påminner om min egen barnlöshet. Snart ett år har vi försökt. Ett år. Förstår ni hur tungt det är att ens kropp inte klarar att bli gravid, när jag önskar det så starkt både psykiskt och fysiskt? Om jag hade haft en ägglossning som fungerat hade jag kunnat haft en tremånaders baby nu. En jollrande liten älskling som jag kunnat lägga på bröstet och smeka över dess mjuka hjässa. Det gör ONT i mig att det är så svårt att uppnå min högsta dröm. När "alla andra" bara bestämmer sig och beställer in ett plus på stickan. Inte riktigt kanske, men så känns det nu. Varför ska just min kropp...? På något sätt har jag vetat om det här länge, långt innan jag ens tänkte på barn. Det var en händelse i skolan, i högstadiet. En klasskompis sa något om att en annan kompis skulle bli en bra mamma när hon blev stor. Och så liksom kom hon på mig, och kastade med en blick, och sa "och du också såklart" men jag hörde direkt att hon inte menade det. Det var på den tiden jag drömde om att ha en pojkvän, men aldrig fick. Så jag tänkte att det här med pojkvän, man, familj, barn, inte var något som var ämnat för mig. Och sen funkade aldrig mensen, den kom aldrig som den skulle och var aldrig som mina kompisars - regelbunden med mensvärk och PMS. Den var bara blod som antingen kom i mängder, eller antingen inte alls. Så jag började inte tänka i såna banor förrän jag träffade mitt ex, som plötsligt öppnade för att barn var något jag kunde få i mitt liv. Kanske handlade mest om att bli vuxen, alla tonåringar drömmer ju knappast om att bli mammor. Men det handlar också om en känsla. Att det här med moderskapet känns så onåbart och dessutom med en menscykel vars oregelbundenhet gett mig en känsla av att "äsch, jag kan ju ändå inte bli gravid". Därför var jag utan preventivmedel i nästan två år, med exet. Jag bara kände att det ändå inte skulle gå.
Nu äntligen är jag på väg, men den känslan är fortfarande kvar som en skugga: det kommer ändå inte gå...

Så, nu har jag skrivit av mig. Tack för att ni finns, alla snälla besökare som ibland till och med skriver en snutt...