Har fått kontakt med en jämnårig tjej som har PCOS och som kämpar för att bli gravid tillsammans med sin man. På sin blogg delar hon med sig av sin väg mot att uppfylla sin dröm om barn.
Jag vet inte hur mycket intresse hon har för att höra mig reflektera (läs: älta) över mina känslor och mina farhågor, men jag har skrivit till henne och det kändes bra, som att landa mjukt. Eftersom hon redan är inne i svängen med medicinsk hjälp är det intressant - och skrämmande - att följa hennes resa. En fasa - för att själv hamna där. Piller som skapar illamående. Ägg som släpps men aldrig befruktas. Göra massa VUL. Besvikelsen över ett rött toapapper.

Det är som att ingen förstår. Som att alla andra bara särar på benen så blir de på smällen. Blir det så blir det, som mamman i Familjen Annorlunda säger. De har aldrig tänkt på det. Det har bara blivit. Det är kul med barn, därför blir det fler. Som att vrida på en kran och stänga av i små små pauser. Det är ju kul med barn.

En gång sa jag för mycket. Jag sa till en läkare att jag nästan ville bli gravid, för att se om det gick. Bara pröva och se! Hon verkade tycka att jag var knäpp. Kanske mest av allt oansvarig.
Hon förstod inte att det handlade om ovissheten. Att inte veta om jag är fertil eller ej!
Min Man verkar inte heller förstå. Eller snarare, han verkar inte förstå ivrigheten att få svaret. Bättre att inte veta. Bättre sluta fundera. Leva nu. Det är ändå inte aktuellt nu.

Men jag vill ju veta. Det kanske är helt ekande dött där nere i äggstockarna?

Men jo, jag vet.
PCOs är nyckfullt. Oförutsägbart. Man kan kämpa i flera år, och sen när man väl slutat med alla hormoner, så blir man spontant gravid. Man kan få flera missfall som ung, och bli tvillingmamma vid 40.
Min första gynekolog, han som gav mig namnet på det, sa att jag har allt jag behöver och ser ut som jag ska. Men jag kommer förmodligen behöva lite hjälp på traven. Det lugnar mig.
Det var också han som menade att jag inte skulle läsa så mycket utan vänta tills det är dags. På gott och ont, har jag läst på om mina symptom. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte påverkats.

Ibland blir jag ledsen när exempelvis tonårsmammor får det att låta som att vi "vuxna" inte blev föräldrar tidigt i livet enbart pga. att vi inte ville. Som att det enda lilla som skiljer oss åt, är ett frivilligt beslut?
Jo, jag ville. Men jag kunde inte.
Med facit i hand funkar det ganska bra att vara 24 år och barnlös. Ni vet, plugget, stabiliteten, jobbet, partners. Livet hade varit grymt annorlunda om jag haft en sjuåring. Men jag hade kanske velat ha en. Det var definitivt inte jag som enkom valde detta liv. Man har väl en partner också? En "pappa". Som inte ville bli pappa då.
Eller menar de på fullt allvar att det går att tvinga någon? Övertala? Fixa på egen hand?
Den tanken känns avlägsen.

Men längta kan jag. Ta vara på mitt liv kan jag. Jag är ju jag, med eller utan barn.

Hade det var stenåldern nu hade jag som kvinna haft stora fördelar av min PCOs. Jag hade fött barn med många års mellanrum, vilket gör att min kropp hinner återhämta sig, och inget barn blir offrat för att ett litet syskon tar dess plats. Min fettreserv skulle göra nytta kring magen. Och allt testosteron ger muskler och styrka.

PCO GER DIG POWER!
Systrar, håller ni inte med?
Power... på något jävla sätt.

http://www.pcossuccess.com/element.php?varset=s:431-pm:p-se:18204-e:46957&SessId=
Värt att kolla in?