Läkarbesök idag. I veckor (läs: månader) har jag försökt förbereda mig genom att skriva ned frågor och anteckna min historia av symptom och menscyklar sedan första mensen som 13-åring. Jag har velat att tiden ska gå fort, fort, med nervositet över vad läkarens "dom" ska bli. Om jag ens skulle få min dom. Vem vet, jag kanske skulle bli avfärdad?
Ja. Jag har övat in mina argument så att jag kan få hjälp och inte bli ombedd komma tillbaka. "Tre månader är för kort tid, vi får avvakta och se" - oj, vad skraj jag var för att höra de orden! Om jag inte ens skulle få Provera eller liknande (för att få en mensliknande blödning) då skulle jag minsann ha försvarstalet redo, det vore taskigt rent ut sagt att låta mig vänta på något som aldrig skulle komma.
För mensen, den har ännu inte dykt upp, tre månader efter avslutad p-pillerkarta. Inte en känning, inte en pyttefläck i trosan. Inget.
Jag kunde inte vänta längre och jag ringde gynmottagningen och bad om en tid.
Så kom jag dit, med sambon som stöd, och efter att ha diskuterat min situation (menstruationsrubbning, PCO-diagnos, vill ha barn) och gjort ett obligatoriskt ultraljud så bara kom det - vi börjar med Pergotime och ser hur det blir!
Jag kunde knappt tro det. Skulle jag få hjälp med ägglossningen?! Var det riktigt sant? Jag skulle inte avvakta och se? Jag skulle inte börja med gulkroppshormon och se om det kickar igång av sig självt? Jag skulle få börja direkt med ägglossningsstimulans? Wow!
"Ta en tablett i fem dagar, och efter nio dagar kommer du hit och gör ett vaginalt ultraljud så ser vi hur kroppen reagerar. Ser allt bra ut förväntas ägget släppa på dag 14."
Jag gav sambon en häpen och förväntansfull blick. Nu händer det! Nu kan vi äntligen börja på riktigt.
Fortsättning följer.